Årsresumé.. fokus; tävling

Bild från Alströmer och början på min T-walk
 
År 2015 och jag startar ett heeeeelt nytt kapitel i mitt liv. Från att ha sett ett par kollegor tävla så väcktes en tanke inom mig. Jag kommer inte exakt ihåg vad som gjorde att jag till slut tog beslutet att satsa men i början av maj 2014 påbörjades en diet som skulle vara i 14 månader fram till de två tävlingar jag genomförde i sommaren 2015.
 
Jag har alltid, mer eller mindre såklart, velat stå i rampljuset. Sån är jag helt enkelt som person. När jag föreställde mig själv på scen i mitt livs form så bubblade det till av förväntan.. jag var helt säker på att jag skulle stortrivas.. och OJ, vad rätt jag hade om den känslan. Faktumet att bli bedömd utifrån fysik, utstrålning och form i minimal bikini på scen kan absolut kännas skräckinjagande. Men att då kunna stå där framför domarna och vara stolt över sin prestation, det var någonting jag aldrig riktigt känt så starkt förut. Det var kärlek vid första ögonkastet.
 
Det var aldrig planerat från början att jag skulle tävla på Tammer också. Men min dåvarande FANTASTISKA coach Carina bestämde det åt mig direkt efter Alströmer. Hon sa att jag då skulle vara aningen hårdare, utvecklat min posering mer och hon skulle tametusan se till att jag drog upp bikinitrosorna ordentligt. Haha. Faktum är att de satt alldeles för lågt på höften under Alströmer. Menmen, man lär sig ju alltid något nytt :D
 
Den fortsatta dieten efter Alströmer och fram till Tammer visade sig bli den svåraste biten under hela min satsning. Jag överdriver ingenstans när jag säger att jag LED! Fyra veckor i juni/juli som jag knappt kommer ihåg någonting av förrutom att jag var som ett spöke mentalt. Det tog nästan knäcken av mig stundtals och jag var så extremt glad att ha stöd från min sambo, min coach, Lina och många andra vänner. De hjälpte mig igenom allt det jobbiga.
 
Under tömningsveckan innan Tammer var jag fruktansvärt nära att hoppa av hela skiten. Det kändes som att all glädje hade försvunnit, jag kände mig extremt ensam och jag såg inte fram emot tävlingen över huvud taget. Jag kämpade dock på med hopp om bättre tankar närmare helgen men känslan kulminerade sen på fredagskvällen när vi hade kommit fram till Sundsvall. Jag låg där på hotellrummet på kvällen efter registreringen. Jag hade inget mer att äta på schemat, jag fick inte dricka någonting (enligt tömningsschemat), tiden stod typ still och jag ville bara hem. Som tur var så fanns Tommy där och han lugnade ner mig och sa att allt skulle kännas bättre dagen efter.
 
Lördagsmorgonen kom och jag satt och blev sminkad av fina Malin. Hon frågade om jag var nervös. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag kände absolut ingen nervositet över huvudtaget. Jag var inte stressad, inte nervös, inte pirrig. Ingenting alls kände jag. Jag kände mig mest tom. Men ju mer tiden gick inne hos Malin så fick jag energin tillbaka. Hon gjorde ett megabra jobb med sminkningen och när jag satte mig bilen för att åka till tävlingsplatsen så kände jag mig för första gången glad, förväntansfull och pirrig. Detta förstärktes enormt mycket när jag kom in i lokalerna och fick heja på alla vänliga och härliga medtävlanden.
 
En sak ska jag säg om fitness-branschen och dess tävlingar. Mer värme, vänskap, peppning och hjälpsamhet kommer du tametusan ALDRIG hitta inom någon annan sport. Jag vet inte exakt vad detta beror på men jag kan tänka mig att det bland annat har att göra med att vi allihopa redan genomfört den absolut största prestationen redan innan tävlingen. Vi har tagit oss igenom timtals med träning, oändligt många matlådor och alla har visat prov på en ordentlig vilja. Så när man väl står där på tävlingsdagen så känner man bara glädje och ödmjukhet.
 
När smink och hår kändes klart så la jag mig på ett underlag och lyssnade på Emil Assergård med låten "Egon". Den låten kommer för alltid att påminna mig om den dagen. Ren och skär lycka! Jag låg verkligen och njöt. Hur man på bara 12 timmar kan ändra humör på det sättet är lite halvkomiskt. Men allt tvivel, tomhet och ensamhet jag känt kvällen innan var som bortblåst.
 
 
 
När det började bli dags för min längdklass så fanns fina Semiran där och hjälpte mig. Team-kamrat och otroligt stor förebild inom byggningen. Hon har vunnit åtaliga priser i women's physique och där stod hon och hjälpte lilla mig att pumpa upp musklerna. Nu snackar vi grymt team!! MMSports YEAH!!
 
När jag gick ut på scen och infann sig ett lugn mitt i all glädje. Jag kände att jag hade koll på allt jag kunde ha koll på på scen. Jag tänkte på alla detaljer i poseringen, fokuserade på domarna, utstrålade den glädje jag kände och fick flera tummar upp av Mr Tyngre som satt i publiken med kameran i högsta hugg! Det fokus jag kände var bara helt grymt.
 
Det blev till sist prisutdelning efter många rundor svettig posering (jaaaa, jag svettades kopiösa mängder på ryggen och håret klibbade, haha). Vi var tio tjejer i min klass har jag för mig och jag kommer ihåg att min enda tanke var att jag väldigt gärna ville slå min femteplacering från Alströmer. Det fanns bara plats för en tanke där och då och det var den.
 
Vi närmar oss femteplaceringen och när mitt namn inte ropas upp som nummer fem så kommer jag ihåg att jag pustar ut. Men ingenting mer. Jag har verkligen försökt komma ihåg om jag kände någon förhoppning om en topplacering.. men ju mer jag tänker på det desto mer säker är jag på att jag inte tänkte på så mycket mer än att jag var glad att få stå där och glänsa.
 
Vi kommer fram till topp tre och då sneglar jag till min höger och det enda jag ser är min grymma medtävlanden bredvid mig och hennes grymma axlar. Tänker; ja, de där axlarna lär jag inte slå. Men inte mer än så. Trean ropas ut och jag tror tametusan inte ens att jag reflekterar över att jag just då är topp två. När han sen presenterar tvåan så hör jag ju direkt att det INTE är mitt namn. Men jag kan inte ta in det. Jag tittar då till vänster mot domaren och då upprepar han typ "tvåan är.. bla bla bla.." och jag hör ju än en gång att det INTE är mitt namn. Då brister det och jag inser där och då att jag vunnit Tammerpokalen 2015.
 
 
Efteråt kändes allt så himla overkligt. Men jag var såklart glad. Glad som FAN! Ja, man får svära i sin egen blogg. Går backstage och får massor med kramar och hejarrop. Träffar upp med Semiran och får till några bra bilder med både henne och fina vännen Linn som vann Bodyfitness korta klassen. Är helt fylld med känslor och vet inte riktigt vad jag känner. JAG VANN!!
 
 
Vi for hemåt rätt fort efter prisutdelningen men inte innan en snabblunch på närmaste pizzeria ;) Min största svaghet här i livet, hehe. Helt fantastisk dag som jag aldrig någonsin kommer glömma.
 
Tiden efter tävlandet och dietande var väl mer eller mindre en stor ätarfest. Vi hade två veckors semester efter tävlingen och den spenderades i Lycksele med diverse familj och vänner. Och mat. I massor. Jag tror jag gick upp 10 kg på två veckor. Mycket vätska såklart. Ingen reverse-diet här inte men ja, man måste ju lära sig av någonting och nu har jag haft mitt "efter-tävling-svullande". Efter nästa tävlingar blir det andra bullar! Ha ha haaaa..
 
Resten av året har jag försökt bygga så mycket jag bara kan. Inte förrän vid nästa tävling vet jag om jag lyckats. Är ju just nu mitt inne i dietträsket igen och jag längtar efter den där magiska stunden på scen. Nu kommer jag ställas inför resten av fitness-Sverige. Jag kommer möta en helt annan nivå än under mina två nybörjartävlingar. Jag är otoligt ödmjuk inför detta och jag ska göra mitt absolut bästa!
 
Battle of Scandinavia 2 april
Tyngre Classic 23 april
 
Be there maybe..? :D







Kommentarer

Imponerande läsning. Tack för inspiration 💪

Svar: Tack för de fina orden :)
Malin

Fan vad grym du är! Lycka till på de kommande tävlingarna! :)

Svar: Tack tack :D
Malin


Kom ihåg






Trackback