En ändring kanske är på sin plats..

Foto; Robert Reinholdsson
 
Nu börjar det gå överstyr. Min dygnsrytm. Okej, skift blir som det blir ibland. Att kastas fram och tillbaka mellan att gå upp 06 eller gå och lägga sig 08 är inte optimalt men nu har jag inte jobbat dag på över en månad och det börjar märkas på mina allt senare sovtider. Att jobba dag lite då och då gör att nattugglan i mig och min sambo håller sig inom rimliga nivåer. Vi går oftast i säng mellan 01-02 när ingen av oss ska upp tidigt. Men just nu är jag inte ens trött innan 03. Typ. Får nästan lite ångest bara av att tänka på det.
 
Det gör i sin tur att jag ibland försöker somna lite för tidigt vilket inte riktigt går och då kommer det grubbel och oro. Ni vet, små problem blir större framåt natten. Allt mellan himmel och jord behandlas i min hjärna vissa nätter. Men om ca 2 veckor är det dags för några dagpass igen, det kanske kan ge huvudet lite ro.
 
Har äntligen kommit igång med träningen ordentligt efter ca 3 veckor av sjukdom fram och tillbaka. Allt toppades av att jag drog på mig munsår idag. Men munsår kan man såklart träna med så nu har jag börjat med mitt tempofyllda träningstänk igen. Hög hastighet på styrketräningen, mycket superset och inte allt för lång vilotid mellan seten. Ska, förutom bandyträningarna, även lägga till lite cardio efter styrkepassen så jag kommer ifatt flåset jag byggt upp under hösten. Det är jobbigt som vanligt i början men bara man biter ihop första tiden så kommer resultaten rätt fort och sen går det av bara farten. Träningsresultat är den bästa motivationen!
 
Jag har även börjat förbereda mig mentalt på kommande tävlingsdiet. Har tagit bort allt onödigt tjafs på veckordagarna och äter så rent och "lagom" jag kan utan att räkna varenda gram mat. Med "onödigt tjaffs" menas; tårta när det bjuds på jobbet, lösgodis som min sambo köper hem, en chokladbit "bara för att jag kan" sent på kvällspassen, bröd i tid och otid.. etc etc. Bröd, denna gudagåva :D Haha. Bröd, smör och ost. Finns INGENTING som slår det. Ingenting.
 
Fick ett sms från min coach som fick mitt hjärta att slå lite snabbare av ren motivation och glädje. Längtar nästan ihjäl mig till dietstart fast jag vet hur jobbigt det stundtals kommer vara. Den här lite längre uppbyggnadsperioden har känts helt nödvändig och någonstans tror jag pausen gett mig självförtroendet att tro på min förmåga att klara kosten även under "offseason". Här är i alla fall smset C skickade tidigare idag. Det är en video från min första tävlingsdiet och hon filmade en av övningarna under ett pass med henne. Skapligt liten man var liksom, kan tänka mig att jag var ett par veckor från Alströmer här :)
 
 







Planen 2017

 
Eftersom det förra inlägget blev en aning aggressivt.. hrrmm, det behövdes skrivas helt enkelt, för MIN skull.. så kan jag dela med mig lite av planeringen inför min nästa tävlingsdiet. Lite mer positivt och jääääätteroligt tycker jag. För jag är inte riktigt så arg som jag verkade i det förra inlägget. Det är en grovplanering i alla fall. Jag har egentligen inte ens bestämt mig 100% hur och när det ska börja men ni kan få veta hur jag tänker. 
 
Planen är att tävla hösten 2017. Jag har redan tagit kontakt med min coach om det och jag är så sjukt stolt att få flyga under hennes vingar igen. Carina Isaksson. Kvinnornas kvinna typ. Hon är allt. Men om ni läst min blogg förut så vet ni ju redan hur jag höjer henne till skyarna. Så slipper jag slösa superlativ här och nu ;)
 
Jag har som sagt inte bestämt mig än när jag ska börja med min diet. Jag fick EN riktlinje från Carina när jag mailade med henne. Jag ska väga 70 kg 1 maj. Därefter tar hon vid. Hur jag gör innan, om jag anlitar henne även innan 1 maj eller inte, det får jag bestämma själv och det är där jag inte riktigt är överens med mig själv. Jag har ibland lite svårt att tro på mig själv när jag får fria tyglar. Lina säger att jag klarar det själv och ja, jag erkänner, jag borde klara starten själv. Men det känns pirrigt. Men oavsett om jag anlitar Carina 1 maj eller innan det så kommer min diet börja efter nyår. Det ni, det blir jag och nyårslöftena ;)
 
Skillnaden är väl att jag kommer fortsätta längre än 3 veckor, hehe.
 
Fatta, jag har mosat axlar och rygg nu hela sommaren, hela hösten och kommer göra det hela vintern. Är det bara jag som är meganyfiken på vad som döljer sig där under?? :D







Livets (under?).

Den egentliga anledningen till att jag skriver; hosta from hell. Drog på mig en förkylning under helgens World Cup i bandy och den har verkligen bara satt sig i halsen! Inte som halsont men som hosta från avgrunden med en extrem heshet till följd. Värsta whiskey-rösten. Ja, i alla fall. Jag börjar bli lite rastlös. Idag har jag känt mig lite piggare och därför också lite mer irriterad på att jag inte tränat på fyra dagar!(!!) Ja ja, ni tycker att jag överdriver. Men det är hemskt. Här sitter jag med två nya tights och en ny sporttopp som jag beställt och så kan jag inte använda dem än. Alla muskler har försvunnit och jag kommer vara svagast på gymmet imorgon. Tyck synd om mig!
 
Det finns en annan sak som gör mig lite extra orolig och rastlös. Något jag känt nu senaste året. Det är så svårt att berätta och jag har lite svårt att förklara hur jag egentligen känner. Men om jag säger såhär, samhället idag har vissa ramar där alla till slut "ska" hamna för att ha lyckats med livets gång. Jobb, relationer, familj.. bla bla.
 
Vet ni vad den vanligaste frågan jag får om mig och min sambo? Gissa en gång. Jo, det är alltid i stil med "ja men det har ju varit ni så länge nu.. är det inte dags för barn snart?". Det kommer ofta från människor som jag inte ens anser vara mina närmsta vänner. För om mina närmsta vänner undrar något om min relation någon gång ibland, det är en helt annan femma. Men att någon halvt bekant undrar "om det inte är dags snart..?"
 
Jag menar.. va?? Vart faan fick du luft från?!
 
Men det säger jag ju inte. För jag är lite för konflikträdd för det. Jag flinar lite halvdant och säger något i stil med att alla föräldrar runtom mig fungerar som ett riktigt bra preventivmedel när de pratar om sina dagliga problem med sina små änglar. Sen skrattar jag. Och den andra personen också, förälder eller ej. För vi vet ju alla att det är sant om än på en skämtsam nivå. Eller hur var det nu? Känsligt ämne, right?
 
Men varför ställer man egentligen en så privat fråga till någon så pass enkelt som vissa gör? Jag och min sambo (jag lite mer på skämt och han lite mer på allvar) brukar snacka om vad som vore roligast att svara för att få folk att känna sig som mest obekväma. Ni kan säkert komma på samma svar som vi. Min sambo är lite modigare än mig och han skulle lätt kunna kontra med både det ena och det andra (med all rätt). Annat är det med mig.. jag fortsätter väl flina som ett fån och sen när jag kommer hem så fortsätter jag att känna mig förvirrad i vad jag egentligen vill innerst inne. Allt på grund av den här jäkla pressen från samhället. Ja, ni vet nog exakt vad det handlar om.
 
Men jag lovar er, oavsett vad det är vi diskuterar kring vår framtid, så har ni inte så mycket med det att göra. Om nu inte någon av oss delar den informationen med er.