Livets (under?).

Den egentliga anledningen till att jag skriver; hosta from hell. Drog på mig en förkylning under helgens World Cup i bandy och den har verkligen bara satt sig i halsen! Inte som halsont men som hosta från avgrunden med en extrem heshet till följd. Värsta whiskey-rösten. Ja, i alla fall. Jag börjar bli lite rastlös. Idag har jag känt mig lite piggare och därför också lite mer irriterad på att jag inte tränat på fyra dagar!(!!) Ja ja, ni tycker att jag överdriver. Men det är hemskt. Här sitter jag med två nya tights och en ny sporttopp som jag beställt och så kan jag inte använda dem än. Alla muskler har försvunnit och jag kommer vara svagast på gymmet imorgon. Tyck synd om mig!
 
Det finns en annan sak som gör mig lite extra orolig och rastlös. Något jag känt nu senaste året. Det är så svårt att berätta och jag har lite svårt att förklara hur jag egentligen känner. Men om jag säger såhär, samhället idag har vissa ramar där alla till slut "ska" hamna för att ha lyckats med livets gång. Jobb, relationer, familj.. bla bla.
 
Vet ni vad den vanligaste frågan jag får om mig och min sambo? Gissa en gång. Jo, det är alltid i stil med "ja men det har ju varit ni så länge nu.. är det inte dags för barn snart?". Det kommer ofta från människor som jag inte ens anser vara mina närmsta vänner. För om mina närmsta vänner undrar något om min relation någon gång ibland, det är en helt annan femma. Men att någon halvt bekant undrar "om det inte är dags snart..?"
 
Jag menar.. va?? Vart faan fick du luft från?!
 
Men det säger jag ju inte. För jag är lite för konflikträdd för det. Jag flinar lite halvdant och säger något i stil med att alla föräldrar runtom mig fungerar som ett riktigt bra preventivmedel när de pratar om sina dagliga problem med sina små änglar. Sen skrattar jag. Och den andra personen också, förälder eller ej. För vi vet ju alla att det är sant om än på en skämtsam nivå. Eller hur var det nu? Känsligt ämne, right?
 
Men varför ställer man egentligen en så privat fråga till någon så pass enkelt som vissa gör? Jag och min sambo (jag lite mer på skämt och han lite mer på allvar) brukar snacka om vad som vore roligast att svara för att få folk att känna sig som mest obekväma. Ni kan säkert komma på samma svar som vi. Min sambo är lite modigare än mig och han skulle lätt kunna kontra med både det ena och det andra (med all rätt). Annat är det med mig.. jag fortsätter väl flina som ett fån och sen när jag kommer hem så fortsätter jag att känna mig förvirrad i vad jag egentligen vill innerst inne. Allt på grund av den här jäkla pressen från samhället. Ja, ni vet nog exakt vad det handlar om.
 
Men jag lovar er, oavsett vad det är vi diskuterar kring vår framtid, så har ni inte så mycket med det att göra. Om nu inte någon av oss delar den informationen med er.







Kommentarer

Kom ihåg






Trackback