Livets (under?).

Den egentliga anledningen till att jag skriver; hosta from hell. Drog på mig en förkylning under helgens World Cup i bandy och den har verkligen bara satt sig i halsen! Inte som halsont men som hosta från avgrunden med en extrem heshet till följd. Värsta whiskey-rösten. Ja, i alla fall. Jag börjar bli lite rastlös. Idag har jag känt mig lite piggare och därför också lite mer irriterad på att jag inte tränat på fyra dagar!(!!) Ja ja, ni tycker att jag överdriver. Men det är hemskt. Här sitter jag med två nya tights och en ny sporttopp som jag beställt och så kan jag inte använda dem än. Alla muskler har försvunnit och jag kommer vara svagast på gymmet imorgon. Tyck synd om mig!
 
Det finns en annan sak som gör mig lite extra orolig och rastlös. Något jag känt nu senaste året. Det är så svårt att berätta och jag har lite svårt att förklara hur jag egentligen känner. Men om jag säger såhär, samhället idag har vissa ramar där alla till slut "ska" hamna för att ha lyckats med livets gång. Jobb, relationer, familj.. bla bla.
 
Vet ni vad den vanligaste frågan jag får om mig och min sambo? Gissa en gång. Jo, det är alltid i stil med "ja men det har ju varit ni så länge nu.. är det inte dags för barn snart?". Det kommer ofta från människor som jag inte ens anser vara mina närmsta vänner. För om mina närmsta vänner undrar något om min relation någon gång ibland, det är en helt annan femma. Men att någon halvt bekant undrar "om det inte är dags snart..?"
 
Jag menar.. va?? Vart faan fick du luft från?!
 
Men det säger jag ju inte. För jag är lite för konflikträdd för det. Jag flinar lite halvdant och säger något i stil med att alla föräldrar runtom mig fungerar som ett riktigt bra preventivmedel när de pratar om sina dagliga problem med sina små änglar. Sen skrattar jag. Och den andra personen också, förälder eller ej. För vi vet ju alla att det är sant om än på en skämtsam nivå. Eller hur var det nu? Känsligt ämne, right?
 
Men varför ställer man egentligen en så privat fråga till någon så pass enkelt som vissa gör? Jag och min sambo (jag lite mer på skämt och han lite mer på allvar) brukar snacka om vad som vore roligast att svara för att få folk att känna sig som mest obekväma. Ni kan säkert komma på samma svar som vi. Min sambo är lite modigare än mig och han skulle lätt kunna kontra med både det ena och det andra (med all rätt). Annat är det med mig.. jag fortsätter väl flina som ett fån och sen när jag kommer hem så fortsätter jag att känna mig förvirrad i vad jag egentligen vill innerst inne. Allt på grund av den här jäkla pressen från samhället. Ja, ni vet nog exakt vad det handlar om.
 
Men jag lovar er, oavsett vad det är vi diskuterar kring vår framtid, så har ni inte så mycket med det att göra. Om nu inte någon av oss delar den informationen med er.







Cheatdays!

 
 
Alla som någonsin lyssnat på, umgåtts med eller läst något från en person som går på diet inför tävling vet direkt vad som menas med ätardagar/påfyllnad/cheatdays. Det är dagen i veckan då du får äta vad du vill.. och oftast lite lite till :D
 
Åsikterna om ätardagarna går dock brett isär. Det finns nog lika många olika synsätt på ätardagar som på dieter av olika slag. De tre grundläggande skillnaderna är dock; ingen ätardag alls under tävlingsdiet, ätardag men du fyller enbart på med "dietmat" och äter helt enkelt bara mer av maten du äter i veckorna.. och den sista (som jag själv tillämpat); ät vad du vill och i vilka mängder du vill!
 
Jag har också bara testat den sista. Mina vänner, som vet exakt hur mycket jag tycker om mat, är förundrade över hur jag kan palla en stram tävlingsdiet. Ja, hittills är det ätardagarna som räddat mig. Jag vet att det bara är max 6 dagar kvar till nästa gång jag får äta hur mycket gröt jag vill, leverpastejsmackor, godis till efterätt, korv med bröd eller en stor fet pizza. Eller allting till samma måltid.
 
I fredags när jag var hos coach Fredrik så fick jag en heads-up att vid nästa mätning så skulle mina fria ätardagar försvinna och jag skulle gå över på kontrollerade ätardagar. Läs om det andra alternativet jag skrev om i andra stycket. Han ska alltså bestämma vad jag ska fylla på med.. och även om jag såklart drömmer om pizza, feta såser och bröd så inser jag ju såklart att det inte kommer hända ;)
 
Det här med kontrollerade ätardagarna är HELT nytt för mig. Jag vet inte ens hur jag ska förbereda mig mentalt för den här sista tiden innan tävlingarna. Jag är livrädd att misslyckas. Men vad ska jag misslyckas med? Ska jag fuska? Ja, det är ju i alla fall enkelt. Men vem förlorar på det? Jo jag. Så istället försöker jag tänka att det här kanske är min grej, jag har bara inte förstått det än. Jag kanske kommer klara det galant, till och med bättre än med fria ätardagar? Jag kanske kommer kunna lägga energin på rätt saker och ta mig igenom den här perioden like a boss..
 
Det återstår att se hur jag klarar de kontrollerade ätardagarna.
 
Men fram tills dess så ska jag njuta av min sista fria ätardag på lördag.
Jag har hittills planerat: smärgåstårta, mackor med smör och ost, lyxgröt, godis, dumlekakor, kolakakor, pizza. Och choklad. Glömd för tusan inte chokladen!! :D







Om diethumör, kvinnligt humör.. och vanligt humör.

Jag måste ventilera en sak. Jag har märkt det genom hela min uppväxt, enda sen jag fick min första mens.. och jag märker det dubbelt upp nu när jag dietar PLUS har mens. Nämligen den allmänna uppfattningen att en kvinna inte "kan" eller "bör" bli upprörd utan att ha PMS. Eller att en dietande kvinna (eller man för den delen) inte kan bli upprörd utan att det har med kaloriunderskottet att göra.
 
Detta är såklart högst individuellt.. men JA, jag blir extra EXTRA svängig i humöret dagarna innan mens och JA, stubinen kanske är något kortare på kvällen under diet när energin i kroppen är som lägst (och jag samtidigt inte får slänga i mig en banan dränkt i nutella).
 
Men det ena utesluter väl tametusan inte det andra. Någon kan ju fortfarande ha betett sig som ett as, någon kan ju fortfarande ha vräkt ur sig någonting dumt eller någonting kan ju fortfarande ha gått fel för stunden. Att man är lite mer on edge tar ju sällan bort grundorsaken till varför man tänder till, man kanske helt enkelt inte kan kontrollera sina känslor på samma sätt som i vanliga fall.
 
Hur många gånger har man inte fått frågan ställd till sig om det är lingonvecka när man blivit lite för arg på en irriterande individ? .. och med handen på hjärtat ni som brukar ställa den frågan, brukar humöret på vederbörande person bli bättre?? Nej, precis. Snarare sämre. Orsaken till detta fenomen är heller inte varken pms eller låga energinivåer.. det är för att ni totalt har ignorerat en annan människas känslor och reaktioner.
 
Det är vad jag känner om ämnet i alla fall.
Men vem vet, det kanske bara är en kombination av dietande och mens..? ;)
 
 







Tidigare inlägg